I mitt franska kök

La fête des mères dans les Vosges - Mors dag i Vogeserna

Mors dag firas mycket intensivt här i Frankrike. När jag växte upp i Sverige på 70-talet betraktades mors dag som kommersiellt bedrägeri, en högtid enbart inriktad på att skinna konsumenterna på deras surt förtjänade pengar.

I söndags förmiddag satt jag och försökte intala mig att detta var enbart affärsmännens högtid, men det lyckades inte. Nioåringen hade tillverkat en fjärilsbrosch i skolan och en riktigt snygg bordslampa (!) på pysselkursen. Fyraåringen hade målat en vacker ask och lärt sig en dikt utantill. Försök motstå en fyraåring som deklamerar sin kärlek till sin mamma... Nä, det går inte. Mors dag måste firas.

Egentligen hade vi tänkt att firandet skulle ske medelst vandring och picknick, men det exceptionellt kalla och regniga vår(?)vädret satte stopp för dessa planer. I stället hade vi jättetur och fick boka ett nyss avbeställt bord på en ferme auberge strax ovanför Munster i Vogeserna.

En ferme auberge är en gård som driver restaurang, företrädesvis med egna råvaror. Syftet är inte att erbjuda gastronomi i högre skolan - här är det rejält och närproducerat som gäller. Inte överraskande, men sympatiskt.

Morsdagsmenyn bestod av laxros (servitrisen påpekade noggrant att laxen inte kom från gården) med grönsakschips och pepparrotssås.

Därpå följde fläsk- och kalvfilé (både kalven och grisen var uppfödda på gården) med tämligen klassiskt garnityr.

Sedan kom osttallriken. Fotografen tappade fattningen litet grann och åt upp nästan hälften av osten innan kameran kom fram. Olika varianter på gårdens egen ost, bl.a. en toppversion smaksatt med korianderfrön. Den något lössläppta osten i nedre högra hörnet är en riktigt mogen Munster-ost. Grymt god. 

Och så var det då dags för efterrätten. Maken beställde nougat glacé, men det tyckte jag var litet fusk. Mandlarna hade knappast växt i Vogeserna. Så jag tog det andra alternativet, siasskass med blåbär. Siasskass är en dagsfärsk Munster-ost (slät, mild och len). Här serverades den utan knussel (tallriken på bilden är en väldimensionerad sopptallrik), med grädde, blåbär och blåbärslikör.

Efter denna stabila måltid var det rätt skönt att kunna konstatera att regnet tillfälligt upphört, och att vi således kunde promenera en stund innan det var dags att sätta sig i bilen och åka hem.

Vi sade hej till mjölk-, ost- och kalvproducenterna.

Åsnorna hade väl inte spelat så stor roll för måltiden, men de var rätt trevliga ändå.

Och sedan kunde vi stappla ut på en välbehövd skogspromenad...

Rôti de veau aux épices - Kalvstek med kryddor

Det här var vår söndagsstek förra veckan - kanske det blir din den här veckan?

I det här hemmet slarvas det inte när det gäller söndagslunchen - oftast äter vi något slags stek eller gryta, och vi äter vid matbordet i vardagsrummet i stället för i köket. Det är i princip enda gången i veckan vi dricker vin till lunchen, och i görligaste mån brukar även en hemlagad efterrätt ingå.

Min mamma säger att jag redan när jag bodde hemma dekreterade att min framtida familj också skulle äta söndagmiddag tillsammans, precis som vi gjorde.

Och det gör vi. Barnen skulle bli jättebesvikna om jag skulle servera tacos i köket på söndaglunchen. Så kanske traditionen kommer att gå vidare...

I det här receptet är steken från en kalv. Vi äter rätt ofta kalvkött - men jag vet att det kan vara svårare att få tag på bra kalv i Sverige. Jag ser dock ingen anledning att det här inte skulle fungera med någon trevlig gris istället.

Det är ett enkelt recept som verkligen lyfts av kryddorna. Inte är det särskilt fett heller... Anpassa stektiden efter köttmängd och potatisstorlek.

Kalvstek med kryddor

4 port

1 kg kalvstek
1 kg små potatisar (det är bara 600 g på bilden, eftersom jag anpassade potatismängden till familjens aptit)
1-2 vitlökar
2 dl höns- eller kalvbuljong
1 tsk anis
1 tsk spiskummin
1 tsk korianderfrön
smör
salt

Värm ugnen till 200 - 225 grader. Lägg steken i en ugnsform (tänk på att potatisen också ska få plats i formen). Salta steken och klappa in den med kryddorna så gott det går.

Häll på buljongen och ställ in i ugnen i 20 minuter.

Lägg till den tvättade potatisen i formen, liksom vitlöken i oskalade klyftor. Fördela smör i små klickar över det hela, och ugnsstek i ytterligare 40 minuter.

Låt steken vila i 10 minuter under dubbel aluminiumfolie. Skär upp och servera med potatisen och någon trevlig grönsak (vi hade haricots verts till, traditionellt och bra!).

Feuilles de laurier - Lagerblad

Strax innan min resa till Lyon häromveckan insåg jag att jag hade nästan slut på lagerblad. Perfekt tajming.

I stället för att skriva upp det på inköpslistan nämnde jag det för svärmor och svärfar under den obligatoriska rundan i deras lilla muromgärdade stadsträdgård.

I svärföräldrarnas trädgård växer lagerträd som ogräs, spontant "planterade" av fåglar som ätit lagerbär någon annanstans. De flesta rensar de bort av utrymmesskäl, men ett par sparas för kulinariska ändamål. Det äldsta lagerträdet är säkert 10-15 år gammalt, växer precis intill en av murarna och har numera blivit, tja, tre eller fyra meter högt.

Alltså helt onödigt att gå till affären och köpa en påse trista lagerblad av okänd ålder. Svärfar sågade av en gren som jag lade i baksätet.

Väl hemma plockade jag av bladen och lade upp dem på ett stort fat så de fick torka. En trevlig bordsdekoration, som man dessutom kunde prassla i med fingrarna när man gick förbi. Och medan jag prasslade funderade jag på hur länge de här bladen skulle räcka. Tre år? Mer?

Salade de quinoa et épinards à la mangue et au jambon de Forêt-Noire - Quinoa- och spenatsallad med mango och Schwarzwaldskinka

Har nu tittat runt på diverse matbloggar för att se hur många som har gjort exakt samma sak som jag till Cyberkocken 2 - men inte hittat någon.

Det är förvånande, för jag hade tänkt ut den här rätten ungefär 30 sekunder efter det att jag läst igenom ingredienslistan. Den kändes helt självklar.

Jag försökte hitta på något tjusigare och mer avancerat efterhand, men det funkade inte - det blev bara konstigt. Så det är väl bara att inse att enkla recept är min grej, och lämna tjusigheterna åt andra. (Fast visst blev det rätt snyggt?)

Den här förrättssalladen (som blev en del av vår traditionella apéritifbuffé på söndagskvällarna) fick mycket högt betyg av min annars-icke-quinoaälskande make. För mig är det mangon som binder ihop det hela. Den fungerar strålande i kombination med både skinkan och salladsdressingen - som annars kanske inte skulle trivas så bra med varandra. Det kanske kan påpekas att min mango var knappt mogen - och det blev bra här.

Lisa får tycka vad hon vill, jag tycker att de här ingredienserna passar ihop! (Inte blir man sur i magen heller... ;-D).

Schwartzwaldskinka, förresten (jambon de la Forêt-Noire), det är en kallrökt, tysk skinka. Ska man köpa den i Frankrike är det nog bäst att bo i Alsace.

Quinoa- och spenatsallad med mango och Schwarzwaldskinka

Förrätt för 2-3 personer - lätt att utöka

1 dl quinoa, gärna röd
50 g färsk spenat, helst ganska späd
50 g Schwarzwaldskinka eller annan rökt skinka (eller kanske rökt fisk?)
1/2 färsk mango

"Vietnamesisk" dressing (skamlöst knyckt av Nigella ur Forever Summer):
1 pressad vitlöksklyfta
ca 2 cm färsk ingefära, finriven
2 msk fisksås
1 msk pressad lime
2 msk vatten
1 msk strösocker
1/2 - 1 tsk chilipasta av något slag, eller kanske färsk chili om man har det hemma. Jag använde pulpe de piments från franska kryddföretaget Ducros.

Skölj quinoan och koka den i 18-20 minuter i kokande, saltat vatten. Spola den kall under vattenkranen och låt rinna av.

Ansa och skölj spenaten. Strimla fint.

Blanda alla ingredienserna till dressingen.

Blanda quinoa, spenat och så mycket du vill av dressingen i en skål. Smaka av. Jag använde ungefär tre fjärdedelar av den totala dressingmängden.

Lägg upp quinoablandningen på ett fat. Skiva mangon och lägg på. Toppa med skinkskivorna.

Steaks hachés aux épices du Maroc - Lammfärsbiffar med doft av Marocko

Så här på måndagen brukar jag ha huvudet fullt av den mat jag lagat under helgen, och de idéer jag fått under tiden.

Icke alls så den här veckan. Den här helgen har jag inte lagat något alls.

Jag har varit på ett slags minisemester - en färd till Lyon utan man och barn, för att fira en kompis födelsedag.

Mathållningen blev rätt varierad. På fredagkvällen bjöd svärmor på en härlig blandad sallad med bl.a. ost, färsk lök och skållad mandel i, följd av saucisson à cuire med kokt potatis.

Lördagslunchen avåts ute på sta'n med en kompis. Mitonné de porc (fläskgryta) med pepparkakskryddor serverad med bulgur, följt av färska jordgubbar.

På lördagskvällen hade min otroliga kompis organiserat en sittande middag med varm mat för 30 personer. Hon hade lagat all maten själv. Serverade gjorde två inhyrda restaurangskoleelever. En kall fisktallrik med citronsås, kalvmedaljong i gräddsås med ugnsstekta grönsaker, ostbricka, mäktig födelsedagstårta och till kaffet små kransekager direktimporterade från Danmark (min kompis är danska).

Och söndagen... ja, söndagen. Jag hade lagt mig kl. 4 på morgonen, jag var på väg hemåt (4,5 timmars körning) och hänvisad till motorvägsmackarnas sortiment. Ungefär vid lunchtid åt jag några underligt hårda och torra crabsticks doppade i industriell majonnäs och två äpplen. Till mellanmål (?) en liten påse salta mandlar. Dryck under dagen: kopiösa mängder koffein i form av islatte och Coca-Cola BlaK. Ytterligare kommentarer överflödiga.

Men i kväll ska jag göra om mina lammfärsbiffar med tajinekryddning. Första gången jag gjorde dem var jag inspirerad av att en svensk gäst, som egentligen inte gillar lammkött, tyckte mycket om min tajine. Det gör jag också, men eftersom jag inte kan laga det varje dag, gjorde jag lammfärsbiffar med en liknande kryddning till familjen veckan därpå.

I den här familjen är "lammfärsen" i regel utblandad med hälften vanlig köttfärs. Då gillar alla den - utan att lammsmaken går helt förlorad.

Lammfärsbiffar med tajinekryddning

ca 4 port

500 g lammfärs
1 schalottenlök, hackad
1 rejäl vitlöksklyfta, pressad
1 tsk salt
rivet skal av 1/2 citron
1/4 tsk kanel
1/4 tsk mald ingefära
en nypa piment d'Espelette eller någon annan chilekrydda
3 torkade fikon, finhackade
1 ägg
hackad färsk mynta (1-2 msk)

Blanda allt, forma biffar, stek.

Så mycket enklare kan det inte bli.

Till det här tänker jag ha yoghurtsås, kokta ärter och bulgur i kväll.

Extrêmes - Ytterligheter

Storleken spelar ingen roll, sägs det ju, och man får väl anta att detta även gäller kokböcker.

Jag ber att få presentera (och erkänna) två nyförvärv till kokbokshyllan: Tentations av Philippe Conticini och Cookies, muffins & Co av Pascale Weeks.

Tentations är 41 centimeter hög, medan motsvarande mått på Cookies... är tolv centimeter.

Båda är utmärkta böcker. Tentations är hisnande (med recept som faktiskt fungerar, otroligt!), Cookies... är en toppreferens för alla möjliga brittiska och amerikanska bakverk.

Men jag tycker nog att storleken kan spela en viss roll ändå. Jag vet inte hur den bokhylla skulle se ut där man enkelt kan ställa in en jättebok som Tentations. Och Cookies... är så liten att jag är rädd att tappa bort den - vilket vore en total katastrof, eftersom jag ännu inte haft tid att testa Pascales recept på Black Bottom Cupcakes.

La saison des asperges - Sparrissäsong

Nu är det dags för den vita elsassiska sparrisen igen!

Jag skrev en del om den förra året (i mitt andra inlägg någonsin på den här bloggen!), och för att undvika upprepningar uppmanar jag er att läsa det här.

Också för att undvika upprepningar fick sparrisen häromkvällen ett annat sällskap än den klassiska majonnäsen. Den här avporträtterade sparrisen fick samsas med hackad persilja och gräslök i en dressing på citronsaft, olivolja och salt. Över det hela hyvlad parmesan. Enkelt och gott - precis som jag vill ha det!

Särskilt tack till Magnus och Maria för Det Perfekta Sparrisfatet.

Signe de vie - Livstecken

Jodå, jag är fortfarande kvar. Nej, jag har inte slutat blogga. Det hände litet för mycket annat ett tag, bara.

Först virkade jag dag och natt i ett par veckor för att leverera en beställning till en amerikansk tidning. Sedan åkte vi på semester.

Semestern inkluderade fyra dagar i Rom på tu man hand med Mannen i mitt liv. Vi hade aldrig varit i Rom förut, och sprang runt och kände historiens vingslag i varenda gathörn. Men vad minns jag mest? Romarrikets lämningar? Vatikanen? Fontana di Trevi? Nej, maten.

Sista dagen sa jag: "Vi kan inte åka hem än, jag har inte hunnit äta tillräckligt mycket än". Fast frågan är om man någonsin kan äta tillräckligt...

En annan frustration var att gå omkring på torg som det här, och varken ha tillgång till kök eller tillräckliga kunskaper i italienska för att fråga hur det ena och det andra ska tillagas.

Vilket osökt (nåja) leder mig till en fråga om bilden till höger: Vad är det här?