I mitt franska kök

Salade de néctarines au chèvre - Nektarinsallad med getost

Tja, vad ska man säga? Mums, kanske. Vi åt det här med grillad anka (ankfilé med fettet borttaget, skuren i kuber och trädda på spett). Ankan var en hit i sig. Jag tycker att anka smakar litet lever, litet blod, men på ett trevligt sätt, och träkolssmaken därtill blev verkligen ett plus.

Att kombinera anka med frukt är ju ingen nyhet direkt, men det här tyckte jag blev ett fräscht tillbehör. Och jag var inte otroligt kreativ eller så, utan i högsta grad inspirerad av ett recept i det senaste numret av Régal.

Osten jag använde syns på bilden, och just den här är tillverkad i en by här i närheten. Den här typen av ost kanske inte är jättelätt att få tag på i Sverige. Den kan eventuellt ersättas med inkråmet i ett inte alltför vällagrat exemplar av den överallt närvarande chèvre-limpan (heter bûche = vedträ på franska, om det är någon som undrar). Den är kraftigare i smaken, så du får bedöma om du vill minska mängden litet grann. Det är inte getosten som ska spela huvudrollen här, egentligen - det handlar mer om pardans med nektarinen.

Nektarinsallad med getost
ca 4 portioner

5 nektariner
ca 150 g färsk, men fast getost
ca 25 salta pistaschmandlar
crema di balsamico (eller hemkokt balsamvinägersirap, för de ambitiösa)
färsk timjan, om du har

Skålla och skala nektarinerna på exakt samma sätt som du skulle göra med tomater. Skär dem i tärningar.
Skär getosten i ungefär lika stora bitar. Det visade sig vara litet vanskligt att blanda nektariner och getost, för osten ville bara trilla sönder. Jag föreslår därför att du lägger upp nektarintärningar på serveringsfatet och lägger getosten ovanpå

Skala pistaschmandlarna och finhacka dem. Strö över salladen. Repa över färska timjanblad om du har (men försök ha det tillhands, för timjanen gör verkligen sitt till). Ringla över balsamvinägersirap av valfri härkomst.

Haricots "cocos" au citron et aux herbes - Bönor med citron och örter

Hej och välkomna till baljväxtbloggen!

Jag lovar, vi äter annat också, men jag kunde inte motstå de här bönorna på torget. "Haricots coco" stod det på skylten. Den benämningen har jag sett många gånger på den här typen av bönor, men jag tror att "coco" egentligen är reserverat för "coco de Paimpol" och dess släktingar, alltså små, vita bönor. Det här ser mer ut som borlottibönor i mina ögon, eller någon kusin till dem. Men jag är ingen expert, och bönsorter finns det många av. Poängen är att det är torkade bönor, fast färska, om ni förstår vad jag menar.

Jag gillar verkligen torkade bönor. Jag har påsvis av olika sorter i skafferiet - mer än jag egentligen använder, men jag kan inte motstå färgerna, formerna och den förförande tanken på alla smarriga rätter jag kan laga av dem (kanske). Men, jag måste ändå erkänna att de färska är snäppet bättre. Både smak och konsistens kan motivera även en så slö matlagare som jag att ställa mig och sprita bönor. (Dessutom är det faktiskt rätt kul, även om det tar litet tid. Och komposten blir glad).

Det här mycket enkla tillagningssättet fungerade utmärkt på mina bönor. Eventuella rester blir en bra bas i en blandad sallad. Och jag lovar, det behövs ingen olja.

Bönor med citron och örter

kanhända 4 portioner, eller mindre om det är enda tillbehöret

1 kilo färska bönor att sprita
1/2 liter grönsaksbuljong
en citron
hackade örter

Sprita bönorna och lägg dem i en kastrull. Täck med grönsaksbuljong och låt koka i ca 20-25 minuter (prova ofta - tiden beror på bönornas sort och storlek och hur färska de egentligen är) under lock. Grönsaksbuljongen kommer att reducera men inte koka bort.

Låt nu bönorna svalna något till ungefär den temperatur du vill äta dem vid. De är väldigt goda "halvvarma" eller ljumma, men det är förstås upp till dig. Pressa en halva av citronen, tillsätt och smaka av. Om du vill ha mer sting, använd också andra halvan av citronen. Det här är både en smaksak och en temperaturfråga, tycker jag. Varmare bönor = mindre citron.

Hacka örterna och tillsätt dem. Jag tog vad jag hade i trädgården: timjan, salvia och rosmarin, ett par matskedar sammanlagt i hackat tillstånd. Är bönorna varma blommar örtsmaken fantastiskt, har de kallnat helt vill du kanske ha i mer örter.

Och, tja, ät. Det är inte krångligare än så här.

Salade de pois chiches - Kikärtssallad

Den här tiden på året är en tuff period. Vi har precis kommit tillbaka från semestern, och jag vill egentligen fortsätta vara på semester, sova hur länge (eller litet) jag vill, skrutta runt i pyjamas fram till lunch ungefär, ta ställning till svåra frågor som: vill jag hellre gå ner och bada/fiska eller sitta här på terrassen i solen? Alternativt vill jag ta tag i alla mina jobbprojekt som stagnerat fruktansvärt (ännu värre i år pga flytten), gå upp tidigt på morgonen, skyffla iväg ungar och man till skola och jobb och sätta mig och jobba järnet, pilla på sajten, äntligen virka färdigt det pågående projektet, planera tusen vackra kreationer, kontakta viktiga personer och bli världsberömd.

Det blir ingetdera. För skolorna har inte startat än, så barnen (särskilt femåringen) är ständigt närvarande - men skolstarten måste förberedas. I Frankrike betyder det att man ränner hysteriskt i affärer för att försöka hitta allt som skolan kräver, och som står på kilometerlånga listor man fått för länge sedan men bestämt sig för att glömma tills det blir akut. Vilket är nu.

Läge för snabblagad mat, alltså. Som den här kikärtssalladen på burkade kikärtor. En klassiker hos oss, men det här är banne mig min bästa version hittills. Det kan inte bli fel med rostade mandlar, tror jag.

Till det här gjorde jag mitt livs första pocherade/förlorade ägg. Inte direkt snabbmat, insåg jag, men mina tufsiga äggslamsor som skulle ratats av vilken kock som helst, älskades av familjen. Det blir fler tillfällen att öva, med andra ord.

Kikärtssallad med rostad mandel

3-4 port

1 burk kikärtor
3 tomater
1 näve mandlar
1 näve russin
färsk mynta
olivolja
citronsaft
salt

Börja med att skålla och skala mandlarna. Rosta dem sedan i en torr stekpanna och låt svalna så de går att hantera.

Skölj kikärtorna och lägg dem i salladsskålen. Skär tomaterna i bitar och tillsätt dem. Klyv mandlarna (tja, dela dem i två ungefär, det blir lagom stort), och tillsätt mandlar och russin till salladen. Hacka myntabladen (jag tog tre kvistar av min litet klena mynta med små blad, och hade gärna haft litet mer) och tillsätt även dem.

Blanda olivolja, pressad citron och salt efter tycke och smak. Häll över salladen och blanda hela rasket.

Nouvelle saison? - Ny årstid?

Det är inte klokt. Här åker man på semester ett par veckor (nästan tre, OK). Det känns som man bara är borta ett kort tag. Och när man kommer tillbaka verkar det vara en helt ny årstid. Höstkläder i affärerna och plommon och druvor i fruktdisken. Fast det är litet väl tidigt för höstkläderna (även om det är en ovanligt kall och regnig sommar är detta dock augusti i Frankrike), druvorna kommer från Italien och plommonen är hårda, mörkröda, smaklösa produkter från Spanien.

Varför så bråttom?

Ett strålande undantag från de smaklösa plommonen syns på bilden ovan: Reine-Claude, som är perfekt mogna just nu. Det är små plommon som ska vara precis sådär knallgröna - mognaden känns under fingrarna och syns inte särskilt mycket på skalet. När de gulnar är de snart övermogna.

Reine-Claude kan man äta som godis - de är saftiga, söta och aromatiska. Man får passa magen, det är lätt att äta för många. Om man vill göra något annat med dem kan jag rekommendera plommonpajen med mandel på omslaget till nr 13 av Allt om Mat i år (semestersouvenir). Åts med jubel av tjocka släkten i söndags.