I mitt franska kök

Soupe de courgettes à la menthe - Zucchinisoppa med mynta

Här är en del av "bytet" från torget i tisdags. Sedan vi flyttade hit handlar jag frukt och grönsaker i princip bara på torget - det här i byn eller i någon av grannbyarna. Utan att röra mig längre bort än till någon av grannkommunerna (max 10 minuters bilfärd) har jag tillgång till torghandel fem dagar i veckan. (Det är bara på måndagar och torsdagar det är litet kärvt).

Nu handlar jag inte fem dagar i veckan - jag brukar nöja mig med fredag och tisdag. Och yttre omständigheter kan medföra att jag inte går på torget. Idag tänker jag t.ex. inte göra det. Det har varit spöregn och svinkallt (+ 7 grader, mycket kallare än i Stockholm) i två dagar, och jag vill handla någonstans där jag inte fryser om fingrarna, fötterna och näsan.

Zucchinin i bakgrunden och en del av myntabuketten på bilden omvandlades igår kväll till en god soppa. Inspirationen kom från en kompis som brukar har mynta i sin pumpasoppa. Jag testade i stället en färgmässig harmoni, grönt och grönt, vilket slog mycket väl ut även det.

Zucchinisoppa med mynta

4 inte alltför pyttliga zucchini (mina vägde 1,3 kg tillsammans)
3 gula lökar
1 liter grönsaksbuljong (på tärning i mitt fall)
färsk mynta
nymalen svartpeppar
olivolja
ev. salt

Skölj zucchinin och skär av ändbitarna. Skalet ska vara kvar så att soppan blir vackert ljusgrön. Skär i ganska stora tärningar. Skala och skiva lökarna.

Bryn löken i olivolja i en tjockbottnad gryta. När den blivit mjuk och gyllene, tillsätt zucchinin och grönsaksbuljongen. Koka tills zucchinin är mjuk.

Repa i en liten driva färska myntablad och mal över svartpeppar. Mixa med stavmixer och smaka om du tycker det behövs mer mynta, mer peppar, eller kanske litet salt. Servera!

Poulet aux coings sans les coings - Kyckling med kvitten utan kvitten

Försök nu inte att koppla ihop den här bilden med titeln ovan. De har nämligen inget med varandra att göra.

Min inspiration för att fotografera mat ligger f.n. på noll. Blogginlägg utan bilder tycker jag är tråkiga. Så vad göra? Tja, t.ex. presentera mormors rabarber för er.

När jag åkte hem från Sverigesemestern i år skickade min mamma med mig diverse pelargonskott och jordgubbsplantor (allt har tagit sig, mamma!). Med fanns också en liten rotbit av rabarber med ett litet blad, nerstoppad i en plastpåse. Varken mamma eller jag var övertygad om att det skulle funka.

Men mormors rabarber kuvar man inte så lätt. Den klarar att forslas genom halva Europa i en plastpåse och att stå på terrassen i flera dagar innan den blir omplanterad. Den klarar till och med min bohemiska vattningsstil. Nu vill den bli planterad i jorden. Fortsättning följer.

Kycklingen då? Jo, förra veckan köpte jag kvitten på torget för första gången den här säsongen. Bestämde mig för att göra en enkel kycklinggryta med kvitten som jag spanat in i min Larousse de la cuisine. Tyvärr var de vackra kvittenfrukterna inte lika fina på insidan när jag skar i dem, så de fick gå till komposten. Ingen saknade dem. Den här enkla kycklinggrytan blev supergod ändå.

Det är fascinerande, tycker jag, hur gott det blir att låta kött (helst med ben) puttra i en gryta ett tag. Hur konsistensen förändras, hur nya aromer kommer fram. Så underbart att det äntligen börjar kännas som höst - vi har månader av grytor framför oss!

Kyckling utan kvitten (men med lök och litet kryddor)

ca 4 port

4 kycklingklubbor (heter det väl i Sverige när man använder hela kycklingbenet?)
4 lökar
1 tsk paprikapulver
1 tsk mald ingefära
1 nypa saffran (en dos för den som lagar i Frankrike - motsvarar 0,1 g)
salt, peppar
smör + olja

Dela kycklingklubborna i leden så det blir två bitar av varje. Ta bort skinnet.

Skala och skiva lökarna.

Smält en smörklick med litet olja (så smöret inte bränns vid) i en rätt stor stekpanna med höga kanter (eller i en gryta). Bryn kycklingbitarna. Salta och peppra under tiden.

Ta upp kycklingen och lägg åt sidan så länge. Bryn löken i ca 10 minuter, så den blir riktigt mjuk utan att bli bränd. Salta även löken.

Lägg i kycklingen igen. Tillsätt paprika, ingefära och saffran. Rör runt. Häll på vatten så det nästan täcker (fast inte riktigt), rör igen. Låt puttra under lock i ca en halvtimme. Då ska kycklingen vara färdig och såsen litet reducerad.

Till det här åt vi vanlig pasta (capellini) och kokta skärbönor.

Gâteau breton aux pommes - Äppelkaka från Bretagne

Lagom till helgen kommer här förra helgens succé i vårt hem - en äppelkaka/dessert.

Det är något särskilt med äpplen i allmänhet och äppelkakor i synnerhet. Den här kakan är inte särskilt mjölstinn, och fungerar utmärkt som efterrätt.

Personligen var jag litet tveksam till dropparna av karamelliserat socker på ovansidan av kakan - särskilt som jag misslyckats med min karamell som blev sockrig och eländig. Femochetthalvtåringen meddelade dock lycksaligt att det var som "isbitar av socker" och tog en bit kaka till.

Det är saltat smör i den här kakan (det är det som är Bretagne-inslaget), men du behöver inte ränna iväg och köpa extrasaltat. Den salta brytningen mot det söta är väl närvarande ändå. I Frankrike (utanför Bretagne) är "smör" i regel osaltat smör, men på senare år har det blivit populärt med salt smör i söta anrättningar - en känd föregångare var caramel au beurre salé, kola med saltat smör. Kanske är det därför jag så väl kan tänka mig att öka mängden karamelliserat socker ovanpå kakan, och röra ner en sked grädde eller så, för att få ett mjukt kolatäcke...

Fast gör jag det blir nog minstingen besviken.

Äppelkaka från Bretagne

Lagom till en ganska liten rund form

3 syrliga äpplen
1 klick saltat smör
2 msk strösocker

Till kaksmeten:
60 g (1 dl) vetemjöl
1 tsk bakpulver
1 dl strösocker
120 g smält saltat smör
3 ägg

Till "isbitar av socker":
1/2 dl socker
1 tsk vatten

Skär äpplena i rätt tunna skalade och urkärnade klyftor. Stek i smör i en panna med strösocker (jag tog råsocker) tills äppelklyftorna är mjuka och har fått litet färg. Lägg hälften av dem i formen.

Bland alla ingredienser till kaksmeten. Häll hälften av den över äpplena i formen. Lägg i resten av äpplena, och häll över återstoden av kaksmeten.

Grädda i 175-200 graders ugn i ca 30 minuter. Kakan ska få ordentligt med färg. Vänd upp den färdiga kakan på ett fat och låt den svalna.

Smält sockret till karamellen med vatten i en liten kastrull. När det fått fin färg, droppa över kakan. Låt svalna och stelna.

Saucisson brioché - Korv i brioche

Ah korv, korv - vad vore Lyon utan sin korv, saucisson? Tja, det vore inte Lyon, i alla fall.

Det som gör det franska köket så rikt är att det (i likhet med det italienska) i så hög grad varierar mellan olika regioner. Ett område där det är mycket lätt att se de regionala skillnaderna är charkuterierna. Grisar finns sedan länge litet överallt i Frankrike. Se ordstävet "Tout est bon dans le cochon" (Allt på grisen är gott). Vad man sedan gör med dessa grisar skiljer sig dock en hel del från plats till plats.

I Lyon gör man hur som helst saucisson - en med svenska mått mätt relativt grovhackad korv. En stor del av denna korv torkas och äts som saucisson sec, skuren i skivor till aperitifen, till förrätt, som picknick eller mellanmål när man vill.

Resten av korven säljs färsk som saucisson à cuire, vilket bokstavligen betyder "korv att tillaga". Man kan koka den rakt upp och ner och äta med sallad, kokt potatis och salt smör. Eller så kan man göra saucisson vigneron, där man kokar korven i rödvin. Min svärmor slår in korven i aluminiumfolie, häller vin och lägger lagerblad och timjan i paketet, och kokar den i ugnen. Inte dumt alls. Syran i vinet maskerar det feta i korven på ett mycket fördelaktigt sätt.

Och så finns detta halvfabrikat: saucisson brioché. Det är en korv som bakats i ugnen inrullad i briochedeg. Korv med bröd, med andra ord, fast godare. Personligen är jag inte så jätteförtjust i korv på längden och tvären, men saucisson brioché är jag barnsligt förtjust i. Det är även femochetthalvtåringen, och såväl hans syster som hans far tycker det är helt OK.

Traditionellt sett är det här en förrätt, men jag tycker gott man kan rucka på traditionerna, särskilt som korv med bröd faktiskt är väldigt mättande. Därför ingår saucisson brioché med grönsallad numera i min snabbmatsarsenal. Näringsmässigt är det väl inte så mycket att hurra för, men smakmässigt slår det en kladdig hamburgare med hästlängder.

Hur man gör? Går till charkdisken/slaktaren på torget. Köper en färdiglagad saucisson brioché (ser ut som ett avlångt bröd ungefär, men säljs inte hos bagaren). Går hem. Skivar hela limpan (i varmt skick är det omöjligt att få fina skivor). Sätter på ugnen, slår in limpan i folie. Värmer i ugnen ca 20-30 minuter. Under tiden hinner man både packa upp vad man handlat och fixa sallad.

Äter och tänker på alla grönsaker man kommer att laga till middag.

Le dernier barbecue de l'année? - Årets sista grillfest?

Ursäkta, men jag måste få gnälla litet. Ska det vara så här nu? Jag springer som ett skållat troll mellan mitt jobb, mina barn, deras läxor, byggmarknaden, trädgården och hushållsgöromålen. Jag hinner ju knappt ens tänka på mat!

Äter gör vi naturligtvis - jag steker ägg, skramlar ihop tacos och kokar pasta. Samt gör tomatsallad. Tack för att det finns tomater, annars doge vi av skörbjugg.

Inget fel på ägg, köttfärs och pasta, men det blir tråkigt i längden. Jag vill ha roligare mat nuuuu!

Slut på gnället för den här gången.

I söndags grillade vi alla fall med valda delar av den franska släkten. Jag fick för mig att jag skulle göra sangria, och hann otroligt nog med det också, mellan beställningen av friggeboden och inhandlandet av femåringens fotbollsutrustning. Det är ju enda kruxet med sangria, att den ska förberedas dagen innan. Kanske är det därför jag så sällan gör det - för det är ju barnsligt gott.

I många recept på sangria har jag sett att man använder kolsyrat vatten för att bubbla till det hela vid serveringen. När jag lärde mig att göra sangria för cirka tjugo år sedan instruerades jag av en spansk tjej som gick på samma franskakurs som jag. Hon var mycket bestämd på att det skulle vara citronläsk i sangrian - så därför kör jag med det.

Så bara som en påminnelse, ett löst recept på sangria. Gör, drick och låtsas att sommaren fortfarande är här. (Jag tänker inte tråka er med hur fint och varmt det varit här den senaste tiden, för det är fulväder på väg till helgen).

Sangria

1 flaska rödvin
litet socker
säsongens frukter
citronläsk (limonade)

Blanda rödvin med litet socker och häll i lämplig tillbringare el.dyl. för förvaring över natten i kylen. Skär frukt i bitar, och fyll på så mycket det går utan att tillbringaren rinner över. Jag hade röda nektariner, plommon, svarta vinbär och en skivad lime.

Låt stå över natten. Välkomna gästerna, tillsätt ett par deciliter citronläsk och börja fnissa!

Chou-rave, sauce estragon - Kålrabbi med dragondressing

Jag hittade riktigt färsk och fin kålrabbi på torget häromdagen. Den var ganska stor, rätt mycket större än jag brukade köpa i Alsace, men oemotståndlig. Riktigt färsk kålrabbi har dessutom den vackraste gröna färg jag vet, och jag är på väg in i en grön period just nu.

- Det är första året vi odlar de här, sade damen jag köpte den av.
- Jag har precis flyttat hit från Alsace, och där är den vanlig, svarade jag.
- Ja, ni äter ju mycket kål och sån't där..., sade hon fundersamt. Hur brukar ni laga den?
- Jag tycker bäst om att äta den råriven (en crudité).
- Ja, det har jag ju läst någonstans, det måste jag prova!

Jag tillhör den andel av befolkningen som av genetiska skäl är känslig mot kålsmak (tänkte lägga in en vetenskaplig referens här, men jag hittar inte boken). I min strävan att finna ett smakligt sätt att tillaga ALLA grönsaker (utom auberginer, som jag löjligt nog är allergisk emot, och kålrot, som jag bara inte kan med), har jag upptäckt att kall kål smakar mycket mindre kål. På så sätt kommer andra aromer fram, som annars för mig maskeras av kålsmaken.

Kålrabbin är både nötig och litet pikant i smaken. För mig och tioåringen är den perfekt som råkost. (Maken är mindre tilltalad, och femåringen vägrar naturligtvis). Jag tycker att torkad dragon passar så bra till olika slags kålväxter, så jag gjorde en enkel, litet krämig dressing med dragon. Nästa gång ska jag ha den till broccolisallad.

Dragondressing till råriven kålrabbi

1 tsk dijonsenap
2 msk neutral olja
1 msk sherryvinäger
4 msk naturell yoghurt
1 tsk honung
salt
torkad dragon (rätt mycket)

Här kommer dagens mest överraskande, innovativa och långrandiga receptinstruktion: Blanda alltihop.

Figues au four - Fikon i ugn

Det bästa just nu i vår nya trädgård (förutom att den har väldig potential...) är fikonträdet. Om jag förstått saken rätt, hade de föregående ägarna planterat ett fikonträd. Det ville aldrig trivas, utan tynade bort och dog. Sedan helt plötsligt en dag växte det ett fikonträd i häcken. Tack till fågeln som "sådde" det där!

Följdaktligen delar vi och grannarna på ett fikonträd vars stam står mitt i thujahäcken och vars grenar breder ut sig åt båda håll. Tyvärr vill fåglarna vara med och dela en del också, men det är väl smällar man får ta.

En av fördelarna med fikon är att allt inte mognar på en gång. Man kan gå ut ett par tre gånger i veckan och plocka en ny liten skörd. Sedan får man skynda sig att äta - de håller sig inte särskilt bra.

Fikon är goda i sig (riktigt mogna fikon med lufttorkad skinka, åh...) men ofta blir det ändå bättre om man gör något med dem. Är mognadsgraden inte helt perfekt kan de vara litet trista. Det här är ett väldigt enkelt sätt, och även om min presentation av rätten knappast håller restaurangstandard blev det så gott att ingen märkte det.

Fikon i ugn

Halvera färska mogna fikon och lägg med "insidan" upp i en ugnsform. Det finns två olika former på fikon - mina är av den platta sorten, så jag delar dem horisontellt. Avlånga fikon delas vertikalt. Klicka över smör och strö över socker (gärna råsocker, det karamelliserar så bra). Sätt under grillen i riktigt het ugn. Passa - det går rätt fort för sockret att börja karamellisera.

Ät de varma fikonen med den ljuvligt dekadenta smör-socker-och-fruktsaftssåsen tillsammans med något trevligt tillbehör - vi valde en riktigt mild och krämig vaniljyoghurt.

Lapin au barbecue - Grillad kanin

Den här sommaren har vi inte kunnat tillfredsställa våra grillbehov ordentligt. Vädret har varit mycket skiftande, och de varma, soliga grillvänliga dagarna har nästan aldrig infallit på helgen känns det som. (När min femochetthalvtåring började "riktiga skolan" förra måndagen var det dock drygt 30 grader varmt.)

Så när det blev fint i söndags bestämde vi oss raskt för att grilla söndagslunchen. Jag hade inhandlat en kanin, så vi provade för första gången att grilla den.

En stund innan min man tände grillen blandade jag lika delar vitt vin och dijonsenap samt de hackade "barren" på en stor kvist timjan. Den ovannämnda femochetthalvtåringen hade jättekul medan han penslade alla kanindelar med marinaden.

Den färdiggrillade kaninen serverades med ugnsrostade grönsaker och en yoghurtsås med riktigt mycket hackad gräslök, salt och peppar.

Hur det blev? Litet blandat resultat. En styckad kanin består av massor av olika delar med varierande tjocklek och form. De tjockaste bitarna är låren. Alla mindre, benigare och i vissa fall litet fettmarmorerade delar blev helt ljuvliga. Det här är bitarna jag tycker är riktigt trista att äta när jag lagat kanin på något annat sätt, men nu satt jag gladeligen och gnagde på småbenen. Låren, där den "riktiga maten" sitter, blev dock litet sega. De var genomlagade, men hade nog behövt längre tid ändå.

Kontentan blir att vi gladeligen grillar kanin igen - men då köper jag nog två kaniner, grillar allt utom låren och sparar låren till en annan rätt (de kan ju t.ex. få puttra med litet vitt vin och oliver i pannan, och så tillsätter man litet hackad tomat strax innan servering, och så litet grillad polenta till, mmm...). Detta förutsätter naturligtvis att vädret tillåter planering...