I mitt franska kök

Cake vert au poivron rouge et pignons - Gröna, salta kakor med paprika och pinjenötter

Cecilia kommenterade här och tyckte att jag skulle blogga oftare. Tycker jag med, Cecilia! Tack för den vänskapliga knuffen i baken.

Om det är någon som tycker att jag verkar besatt av salta bakverk så... tja, då har ni nog rätt. I min teoretiska veckoplan (som jag nog behöver tänka över igen) har torsdagkvällen rubriken "något med deg". Låter inte så roligt kanske, men då är tanken att det ska vara pizza, paj eller just något salt bakverk typ cake salé.

Eftersom barnen alltid vill ha samma sorts pizza blir jag litet trött på pizza, och pajdegar har jag en kluven inställning till (även om jag fortsätter försöka hitta tulipanarosen = den perfekta lösningen på pajdegsproblemet). Så det blir någon form av cake salé. Dessutom behöver jag matlåda på fredagar, och blir det mycket över testar gärna mina kollegor veckans cake.

Det här är ingen toppkandidat för matlådan - degen innehåller inte så mycket ost, vilket gör att den är ljuvligt lätt och luftig samma dag den bakats (med saftighet från paprikan), men litet torr nästa dag. Var och en får välja själv - mer eller mindre ost?

Jag gjorde i alla fall så här. Grundreceptet kommer från Clea, en av de mest tongivande franska matbloggarna. Clea har litet ekologiskt/vegetariskt/japanskt stuk på maten (hon har bott i Japan), och är just nu bland de bloggar jag läser mest.

Gröna, salta kakor med paprika och pinjenötter

1 röd paprika (eller gul)
180 g mjöl - jag tog farine bise som har litet högre utmalningsgrad än vanligt vitt mjöl
2 tsk bakpulver
3 ägg
1 dl mjölk
2 msk olivolja
60 g färskriven parmesan
3 msk god färdigköpt pesto (eller litet mer, jag tog allt som var kvar i burken!)
ett par smånävar rostade pinjenötter

Kärna ur paprikan och laga till den på något sätt som passar dig. Den kan grillas, förstås. Clea ångkokar sin. Jag stoppade min i en stekpåse, stängde med plastklämma och körde i mikron på fullt skaft 4 minuter. Paprikan fick ligga kvar i den stängda påsen tills den svalnat så den gick att hantera.

Skala paprikan och skär i småbitar.

Blanda mjöl och bakpulver i en skål. Tillsätt ägg, mjölk och olja, och blanda väl. Tillsätt sedan pesto, parmesan och pinjenötter, och så till sist paprikan.

Gräddningstiden beror på formstorlek, förstås. Jag använde silikonformar för minisockerkakor och gräddade i 175 graders varmluftsugn i 20 min.

Mâche (masch!) -sallad till!

Tarte en trois couches - Trelagerspaj

Det är bara att inse, den ljuva tid då man kunde fota middagsmaten i dagsljus är förbi, åtminstone för i år.

Suck. Vet inte riktigt hur sommaren kunde gå så fort i år. Förmodligen gjorde jag för mycket roliga saker. Får väl se till att ha det litet tråkigare nästa sommar.

För att återgå till det halvtaskiga fotot taget under fläktlampan:

Mitt förhållande till pajer är, som jag redan tidigare påpekat, litet kluvet. Det är så lätt att det bara blir degigt och kladdigt. Samtidigt finns det ju något alldeles magiskt i mötet mellan en knaprig deg och ett mjukt och saftigt innehåll.

Det finns naturligtvis flera lösningar på problemet - Tarte Tatin är en. Att laga botten och fyllning separat är en annan. Det här är min senaste variant på det sistnämnda konceptet.

Trelagerspaj

Inget riktigt recept, men några idéer...

Lager 1: pajdeg

Jag gör min pajdeg enligt förhållandet 1:2 mellan smör och mjöl - i det här fallet 125 g saltat smör och 250 g vetemjöl. Tillsätt en skvätt kallt vatten för att få degen att gå ihop. Den här gången pytsade jag i litet färsk rosmarin också, men det märks inte särskilt mycket i den färdiga rätten.

I vanlig ordning behöver pajdegen göras litet i förväg (i det här fallet gjorde jag den på förmiddagen samma dag) för att gå att kavla ut behändigt.

Lager 2: något slags pestovariant

Basilikan i trädgården börjar se litet hängig ut, men vi har persilja i överflöd. Jag mixade persilja och hasselnötter, pressade i vitlök och tillsatte olivolja och parmesan till "pestokonsistens".

Lager 3: något ratatouille-aktigt

Jag äter aldrig "riktig" ratatouille eftersom den innehåller auberginer, som jag fånigt nog är allergisk mot. Men jag lovar, man kan laga riktigt god låtsasratatouille utan auberginer.
Här ägnade jag mig istället åt restanvändning. Vi hade grillade paprikor i en burk och zucchini med tomat i en annan burk i kylskåpet. Jag slog ihop innehållet i burkarna och lät det puttra i en panna en stund.

OBS!: Allra viktigast när man lagar en grönsaksröra av den här typen är att den ska koka ihop ordentligt, helst tills den blir lätt brunaktigt, helmosig och totalt opresentabel. Det är nämligen då den är som godast.
Det finns en allmänt utbredd missuppfattning, ofta återgiven i svenska kokböcker, att ratatouille (eller liknande röror) ska kokas i 20 minuter eller så. Gå inte på det. Sikta på en timme istället.

Hopläggning:

Kavla ut pajdegen och grädda den ordentligt i ugnen tills den blir brun och fin. Låt svalna.

Bred på pestovarianten.

Bred grönsaksröran på peston.

Helst ska alla ingredienserna vara ungefär rumstempererade, kanske en aning varmare, men det är inte så himla känsligt. Viktigare är att lägga ihop de olika lagren när det snart är dags att sätta sig till bords.

Knaprig botten, spänstig "pesto", mjukkrämiga grönsaker. Mmmmm.

Gratin de poireaux - Purjolöksgratäng

Jag måste erkänna att jag är smått besatt av purjolök just nu. Det är högsäsong för vinterpurjo, det är en vacker grönsak och den är så förvånande god när man tar hand om den på ett ömsesidigt tillfredsställande sätt.

Under åratal brottades jag med purjolöken. Av någon anledning föreskrev alla recept jag hittade att den skulle tillagas med bibehållande av den avlånga formen. Valet stod mellan att äta jord i snygga purjolökar, eller att snitta och skölja den och koka/ånga den till soggiga, trådiga trassliga tingestar som inte på något sätt liknade de bleka slanka skönheterna jag utgått från.

Ju äldre jag blir, desto mer kategorisk blir jag. Det är skönt. Nu kan jag helt enkelt fastslå att purjolök inte ska kokas/ångas hel. Den ska skivas och stekas långsamt i smör eller olja. Då kommer sötman och aromerna fram i en inställsam smakexplosion.

Receptskissen nedan är baserad på en purjolöksgratäng jag hittade på Goosto. Det krävs stenhård självdisciplin för att inte servera den oftare än ungefär varannan vecka. Jag klarar det enbart därför att jag är rädd att familjen ska tröttna på den. (Och nej, sjuåringen äter den inte.)

Purjolöksgratäng

2 purjolökar per person (inte alltför pyttesmå)
bechamelsås lagad enligt din favoritmetod (se nedan)
curry, tandooriblandning eller någon annan krydda/kryddor/kryddblandning du gillar eller inte har kommit dig för att testa sedan du köpte den
riven ost
olivolja
salt, peppar

Skär bort det mörkgröna på purjolökarna, snitta dem, skölj och skiva. Låt dem steka ganska långsamt under lock i olivolja i en panna, med litet salt både för smaken och för att hjälpa till att dra ur växtsaften.

Gör under tiden en bechamelsås enligt din favoritmetod. Proportioner finns i alla möjliga kokböcker - det här ska bli en rätt tjock och krämig bechamel.
Man kan antingen blanda mjöl med kall vätska och koka upp, eller smälta smör, röra ner mjölet och tillsätta (helst varm) vätska. Personligen föredrar jag den senare metoden där mjöl och smör får bekanta sig en stund själva först, men om jag känner att dagshumöret inte tillåter några envisa klumpar i såsen som måste vispas bort med energi kan det hända att jag väljer den förstnämnda.
Riktig bechamelsås görs enbart på mjölk, men jag har mycket svårt för smaken av kokt mjölk. Jag brukar därför börja med att dumpa i en 2 dl-tetra 15-procentig grädde, och sedan späda med mjölk till önskad konsisten.

Blanda ner den krydda du önskar i såsen. Originalreceptet föreskriver curry. Jag har testat med tandooriblandningen från Bruno och är inne på att garam masala vore ett intressant alternativ. Möjligheterna förefaller oändliga.

Blanda ner även den mjukstekta purjolöken i såsen och smaka av med salt och peppar. Häll upp i en gratängform, strö på riven ost och gratinera till fin färg. Mjukstekt purjo, krämig sås och smält ost - låt matkärleken läka din trasiga själ.

Crumble de potiron - Smulpaj på pumpa

Köper man en pumpa på mer än åtta kilo får man väl nästan skylla sig själv. (Jag ber bara att få påpeka att pumpan såldes för att bidra till klassresan. Och jag föredrar pumpa framför jultidningar.)

Så snart man börjar karva i pumpan måste den ju användas på något sätt - annars blir den snart dålig.

Det här är/var en muskatpumpa, courge de muscade, som är den absolut vanligaste formen i handeln i Frankrike. Det är en mycket god pumpa, men jag tycker personligen att den behöver puréas. Försöker man laga den i bitar t.ex. blir konsistensen trådig och inte alls särskilt behaglig.

Jag känner mig riktigt husmoderlig vid tanken på den muffinsplåt med pumpapuré som står i frysen. Tanken är naturligtvis att lägga över puréportionerna i en påse, och sedan kunna plocka fram vad som behövs vid lämpligt tillfälle.

Men jag har lagat en hel del pumpa utan att ta omvägen över frysen. Bland annat en delikat smulpaj med kastanjemjöl.

Smulpaj på pumpa med kastanjemjöl

Kastanjer och pumpa är ett ljuvligt matgiftermål. Kastanjemjölet ger en helt fantastisk kastanjesmak, och är lätt att ha på lager hemma (fast i Sverige får man nog leta litet efter det i affären...).

Inga exakta proportioner här, men det är inte ett dugg svårt att få till. Se bara till att smaka av pumpapurén ordentligt!

Gör puré på lämplig mängd pumpa. Ofta brukar man rekommendera ett kilo pumpa till fyra personer.

För att göra puré på muskatpumpa gör jag numera såhär:

Kärna ur pumpan och skala den. Skär i rätt stora tärningar. Lägg pumpan i en teflonpanna med litet kant (typ traktörpanna). Slå i en bottenskyla vatten.

Lägg på lock och sätt pannan på svag värme. Poängen är att få pumpan att vätska sig utan att tillföra alltför mycket vätska utifrån. Är värmen för stark kokar vattnet bort innan pumpan hunnit vätska sig och den bränner fast (gissa hur jag vet det!), så kolla då och då.

När pumpan  vätskat sig ordentligt och börjar mjukna kan du ta av locket och höja värmen. När i princip all vätska kokat in (det tar ett tag!) är pumpan i regel helmosig och du har gjort pumpapuré.

Till smulpajen kan du runda av purén med litet lätt crème fraîche, och smaka av med salt och peppar eller piment d'Espelette.

Lägg purén i en gratängform och gör iordning en smuldeg efter den här modellen, men med kastanjemjöl i stället för vetemjöl och vanlig god hårdost (jag använde Comté) i stället för parmesan.

Strössla smuldegen över purén och grädda hela härligheten i ca 225 graders ugn tills smuldegen fått fin färg.

Salade de tomates aux fraises - Tomatsallad med jordgubbar

Här har de lokalproducerade remonterande jordgubbarna börjat komma. På torget i vår lilla by står en kille som säljer ost och bär. Hans höstjordgubbar är fenomenala.

Dessutom har de utomhusodlade tomaterna kommit. Om du har chansen att handla på ett franskt torg just nu - titta efter de fula tomaterna, de som är olika stora, har ojämn form och inte helt uniform färg. De har växt i riktig jord och mognat direkt under solen. Bit i en och bli påmind om vad en tomat egentligen smakar.

När jag gjorde den här salladen åt familjen var den en estetisk kalamitet men en kulinarisk femetta. Låt oss säga att det var tur att jag tog bilden innan jag blandade ihop hela rasket. Nästa gång tänker jag göra som jag beskriver i receptet nedan. Det är mycket möjligt att det här blir förrätt nästa gång jag har gäster.

Tomatsallad med jordgubbar

(Starkt inspirerad av ett recept i tidningen Saveurs)

ca 4 pers som huvudnummer med charkuterier till, betydligt fler som förrätt

ca 700 g mogna tomater
500 g jordgubbar
2 bollar buffelmozzarella
en näve färsk basilika
4 msk olivolja
2 msk balsamvinägerreduktion (jag använde färdigköpt i plastflaska)
salt och nymalen peppar

Skölj tomater och jordgubbar. Dela eller kvarta jordgubbarna beroende på storlek, skär tomaterna i inte alltför tjocka klyftor.

Lägg tomater och jordgubbar i en skål, och häll över olivolja och balsamsirap (man kan eventuellt minska på mängderna olja och vinäger något - det här blir en generöst tilltagen dressing). Salta och peppra. Om du har tid, låt gärna det här stå och dra en stund.

Hacka basilikan och blanda ner den. Lägg upp på ett fat eller på portionstallrikar. Skiva/strimla mozzarellan och lägg den på toppen.

Njut av gästernas förvånade och förtjusta miner! (Elvaåringen tog tre gånger av den här salladen - till och med sexåringen åt, efter att nogsamt ha petat bort mozzarellan.)

Salade néctarines et pois gourmands - Sallad med nektarin och sockerärtor

Jag har säkert sagt många gånger att jag inte gillar McDonalds. Jag ska be att få ta tillbaka det. Just nu tycker jag att McDonalds är toppen - det är det enda ställe man kan gå till här som har gratis WiFi för kunderna. Jag väntar på ett modem, och tills det kommer har jag varken Internet eller telefon hemma. McDonalds är således fantastiskt Just nu tycker jag till och med att deras påste är drickbart.

Så, i all hast innan datorbatteriet dör - ett recept på en liten sallad.

Frågan är ju egentligen om man behöver recept på sallader. Oftast gör jag sallad enligt kylskåpstömningsprincipen (dock med viss reflektion för att balansera sött och salt, knaprigt och mjukt osv.). Men jag tycker också att det är rätt kul att läsa andras salladstips, för att få egna idéer. Och eftersom den här salladen blev riktigt bra, så kör till då.

Sallad med nektarin och sockerärtor

en näve sockerärtor, färska
en lagom mogen nektarin
en tomat
pumpakärnor
ev. salladsblad

vinägrett på:

dijonsenap (jag använde en med grönpepparsmak, mördargod till fruktiga sallader)
valnötsvinäger
olja: blandat raps och oliv
hackad gräsllök
salt

Skölj, ansa och strimla sockerärtorna. Skär nektarinen i tunna klyftor och tomaten i tärningar. Strössla över pumpakärnor.

Eftersom det här var vårt enda tillbehör till vansinnigt goda kalvkotletter (för varmt för att göra något annat till) fyllde jag ut salladen med ekbladssallad. Men som ett litet extra tillbehör fungerar salladen utmärkt utan.

Blanda med vinägretten. Eller gör som jag alltid gör, blanda först vinägretten i salladsskålen och pluppa ner övriga ingredienser allteftersom. Vänd runt vid bordet precis innan du hugger in.

Clafoutis de courgettes - Zucchiniclafoutis

Fasiken också, att det ska vara så svårt att hitta tid att blogga! Nu sitter jag i alla fall här, vaken litet för tidigt (som vanligt på helgen när man kan få sova litet extra...). Det är en halvtimme kvar innan jag anständigtvis kan börja baka en kaka , så nu kan jag äntligen berätta om de här otroligt goda zucchiniclafoutiarna (snälla, hjälp, hitta på ett svenskt namn som går att böja!) som vi åt för snart en vecka sedan.

(Kakan ska med på nordiskt midsommarfirande idag. Midsommar firas alltid urtima i förskingringen, eftersom midsommarafton är en vanlig fredag i övriga världen. Fest från lunch till långt in på natten. Låter kul va? Det är kallt ute (fast det regnar inte), jag är nyförkyld och vi känner inte en kotte. Qui vivra, verra.)

När jag började laga till den här clafoutin kände jag ett stygn av tvivel. Zucchini och äggstanning, blir inte det mesigt? Niet, det blir jättegott, eller blev det på det här sättet i alla fall.

Zucchiniclafoutis

ca 6 port

ca 700 g zucchini
4 ägg
1/2 dl grädde
70 g parmesan eller annan vällagrad hårdost (jag använde litet parmesan och litet mimolette extra-vieille)
färska örter (originalreceptet föreskrev basilika, men min basilika försmäktar i kylan och regnet. Citrontimjan blev fantastiskt!)
1 msk mjöl
olivolja
1-2 vitlöksklyftor
salt o peppar

Skölj zucchinin (skala inte) och skär den i små tärningar. Stek med olivoljan tills de blir mjuka men inte sladdriga. Salta. Pressa över vitlök när det verkar vara ett par minuter kvar av stekningen.
Eftersom blöta ofta är ett problem med zucchini hällde jag upp den i ett durkslag och lät den rinna av.

Blanda ägg, ost, grädde, mjöl, salt och peppar i en bunke. Repa ner citrontimjan och blanda ner zucchinitärningarna.

Häll upp i formar (jag använde muffinsformar i silikon) och grädda i 200 graders ugn i ca 20 min. Går utmärkt att göra i ordning litet i förväg så att man kan stjälpa upp clafoutierna utan att riskera brännskador, för att sedan ljumma i mikron.

Fougasse chèvre-épinards - Fyllt bröd med getost och spenat

Det här brödet är ett kulinariskt minne från vår helg i Marseille för ett par veckor sedan. På lördagen smet jag från familjen för att vara med på en stickkurs. Låter inte kul? Var otroligt roligt och inspirerande.

Dels hade vi en exceptionell lärare (Nancy Bush, amerikansk stickguru), dels var alla tjugo deltagare helt överlyckliga över att träffas. Här sitter vi, rätt ensamma, stickar och virkar var och en i sitt hörn, skriver litet på bloggen, anses litet småknäppa av omgivningen, men ser via Internet att vi nog egentligen inte är ensamma i hela världen om vår garnmani. Sedan hamnar vi plötsligt i samma lokal som nitton andra människor som stickar/virkar, som har handgjorda kläder på sig, som har väskorna fulla med färdiga och pågående projekt i all världens tekniker och färger och som inget hellre vill än att kolla in vad de andra gör.

Eftersom Nancy haft litet problem med trafiken i Marseille på morgonen började vi litet sent. Inga problem, vi stickade och pratade och hade det jättebra medan vi väntade. Men alla var eniga om att det inte var någon poäng med att gå ut och äta lunch i timtal, så var och en gick och hämtade en macka när vi gjort färdigt två repetitioner av liljekonvaljmönstret (temat var estnisk spetsstickning).

Jag och två av mina nyfunna kompisar (en skotska bosatt i Grenoble och en amerikanska från Montpellier) hittade ett bageri som knappt var mer än ett hål i väggen, men som hade ljuvligt goda mackor och fougasses, ett sydfranskt, fyllt bröd.

Fougasse och foccacia är samma ord, men en provençalsk fougasse är bakad av dubbelvikt deg med (ofta) någon typ av mer eller mindre riklig fyllning mellan lagren. Det översta deglagret är snittat, så att fyllningen kan anas i det färdiggräddade brödet.

Jag valde en fougasse med getost och spenat. Kanske inte helt traditionellt - en fougasse har oftast litet mindre fyllning (faktiskt ibland ingen alls) - men väldigt, väldigt gott.

Så förra helgen åt vi en egen version av det lunchbrödet.

Jag kommer inte att vidarebefordra degreceptet jag använde. Av någon anledning blev degen alldeles för lös, och assistans krävdes för att överhuvudtaget få upp det fyllda brödet på plåten. Men det är ju något magiskt med bröddeg - när eländet väl är gräddat ser den värsta kladdkatastrof litet konstnärlig och tjusig ut.

Så här gjorde jag i alla fall:

Jag satte en jäsdeg liknande en pizzadeg, alltså en ljus bröddeg med litet olivolja.

Medan degen skötte sig själv sköljde och ansade jag ca 250 g färsk spenat, som fick mjukna i en stekpanna med litet salt, utan tillsats av vatten. Jag lät vätskan koka in. Spenaten fick sedan dessutom rinna av i en sil så den inte blev för blöt.

När degen jäst klart bakade jag ut den till en platta (så gott det nu gick). Lade på spenat på ena halvan och skivade över getost. Drog så gott det gick över den andra halvan av degen. Snittade på något ställe - annars skötte den nu trasiga och genomkladdiga degen formgivningen själv.

Jag penslade med vatten och strösslade över sesamfrön (absolut traditionsvidrigt men jättegott).

Gräddade sedan i het ugn (tror att den stod på 250 grader) till fin färg.

Vi åt vår fougasse med kikärtsgazpacho (se nedan). Mums.

Gazpacho aux pois chiches - Kikärtsgazpacho

Nja, så där särskilt fotogenisk är väl inte den här soppan. Det blir bättre om man gör som på bilden i tidningen: häller upp i glas, dekorerar med lökblast och droppar på litet olivolja.

Men god var den! Barnen tyckte att den var för vitlöksstark, men jag och maken var förtjusta. Styrkan mildras förmodligen också om man har föreskriven mängd brödinkråm hemma - familjen hade ätit upp nästan allt bröd, så jag tog vad jag hade.

Vi åt den mer som en middagssoppa, men jag kan också tänka mig den som en liten förrätt, eller på buffé. Eller en alkoholfri apéritif? Något att gå och hutta på medan man lagar mat? Möjligheterna är oändliga...

Tillagningssättet är litet småfestligt. Man kan säkert bara mixa ihop allting också, men det blev i alla fall väldigt gott när man gjorde så här.

Kikärtsgazpacho

3 port som middagssoppa, 6 som förrätt

1 burk kikärter (400 g)
3 franska färska lökar - motsvarar kanske en svensk färsk gul lök (de franska är små och milda)
2 vitlöksklyftor
30-100 g brödinkråm av vitt bröd
3 msk + 1 dl olivolja
3 msk sherryvinäger
1/2 tsk malen spiskummin
1 tsk salt
vatten

Häll av burkspadet från kikärtorna och skölj dem. Skala och hacka lök och vitlök. Lägg brödinkråmet i blöt i vatten ett par minuter.

Blanda kikärtor, lök, vitlök, salt, spiskummin, salt, det urkramade brödinkråmet, 3 msk olivolja och sherryvinägern. Lägg alltsammans i en stor tättslutande burk. Ställ i kylskåpet några timmar.

När det är dags att äta, häll hela rasket i matberedaren, tillsätt 1 dl kallt vatten och mixa. När det är slät och trevligt, häll långsamt ner 1 dl olivolja under fortsatt mixning. Tillsätt ytterligare ca 2 dl kallt vatten för att få soppkonsistens på det hela. Smaka av. Ät!

Vélouté de courgettes aux herbes - Zucchinisoppa med örter

Från början hade jag tänkt mig att servera den här soppan kall, och koka zucchinin vid lunchtid. Mitt på dagen spöregnade det, så jag bestämde mig för att soppan skulle få vara varm i stället.

Naturligtvis skingrades molnen sent på eftermiddagen, och det blev genast riktigt varmt och soligt ute. Inte alls något soppväder...

Till slut serverade jag den här soppan knappt ljummen, och det gick bra det med.

Soppa och soppa, förresten. Jag ville testa att ångkoka zucchinin, eftersom jag sett det i flera franska recept. Jag misstänkte att det skulle bli en väldigt tjock soppa, och jag hade alldeles rätt. Gott blev det i alla fall, men jag undrar om jag inte tänker använda det här receptet som en bas för zucchinipuré istället. Skulle funka bra till fisk...

"Ångkokningen" skedde i mikron. Väldigt lättvindigt. Eftersom man inte tillsätter någon annan vätska än den som finns i själva zucchinin framgår det väldigt tydligt att zucchini faktiskt har en egen smak. Faktiskt.

Zucchinisoppa - eller puré - med örter

kanske 2-3 portioner som soppa, som puré räcker den till 4

1 kilo zucchini/courgettes
salt
crème fraîche (lätt går bra)
en skvätt vatten (om du gör soppa)
en näve färska örter

Skölj zucchinin och skär bort ändarna. Skala inte - då får den färdiga rätten ingen färg alls. Skär i kanske halvcentimetertjocka skivor och lägg i en ganska stor, rund form som går in i mikron. Jag lade mina skivor litet "taktegelaktigt" - målet är att få plats med allt utan att lägga tjocka lager. Salta.

Täck formen med plastfilm för mikro eller stoppa in hela härligheten i en stekpåse och förslut (inte med förslutningsband som innehåller metall, förstås).

Kör i mikron på ca 850 W effekt. Börja med att köra 8 1/2 minut (Barbara Kafkas rekommendation), och kolla zucchinin. Efter den tiden var den perfekt kokt för att ätas direkt (i alla fall i min mikro), men eftersom jag ville ha den riktigt mjuk körde jag den litet till i ett par omgångar - jag tror att det sammanlagt blev 13-14 minuter.

Mixa zucchinin tillsammans med eventuell vätska på botten av formen. Tillsätt ett par rejäla skedar crème fraîche, mixa igen. Späd eventuellt med vatten (jag hade i någon deciliter till min tjocka soppa) om det är soppa du vill göra. Smaka av sältan.

Sist av allt, precis innan du serverar, mixar du ner örterna. Jag hade tänkt mig körvel, men körveln hade blivit attackerad av bladlöss. Det blev en blandning av gräslök och basilika istället - inte dumt alls.

Är det förresten någon som har ett bra tips på hur man bekämpar bladlöss som invaderar växter man vill äta av? En av mina sprillans nya vinbärsbuskar är också angripen.