Så var det slut med 2006! Vi firade nyårsafton rätt så stillsamt i kärnfamiljens hägn, men hade det utmärkt bra.
Litet vemodigt var det, eftersom det förmodligen var vår sista nyårsafton i Alsace. I våra planer för nästa år ingår en flytt... men mer om det när det blir aktuellt!
Att inte ha en massa gäster på nyårsafton är naturligtvis inget skäl att inte äta gott - tvärtom!
På bilden syns tilltuggen till vår aperitif: allt är färdigköpt, men väldigt gott. Smördegsknytena i förgrunden och porslinsskedarna med diverse mousser och annat i bakgrunden kommer från Picard, en utmärkt affärskedja jag redan skrivit om. Det verkliga snilledraget var ostronen - vinterns första, utsökt goda. Ostron och champagne (Mumm Grand Cru) är inte någon klyscha, utan fantastiskt gott!
Till förrätt åt vi en av tioåringens favoriter, grillspett med hummer, ananas och rökt ankbröst (hon har så enkel smak). Recept kommer.
Huvudrätten var ganska klassisk: Varsin hjortnoisette (mycket, mycket gott kött), en enkel vispa-ur-pannan-gräddsås med portvin, vitlöksstekt karljohanssvamp och de mest perfekta sockerärtor jag någonsin tillagat.
Sockerärtor är ett kapitel för sig i vår familj. Jag äter dem gärna råa eller nästan råa, medan min man vill att de ska vara tillagade. Risken är naturligtvis att den spänstiga gröna sockerärtan förvandlas till en sladdrig, halvslemmig brungulgrön sak som inte gör någon glad. Men nu vet jag hur jag ska göra: Förvälla sockerärtorna i två minuter (i förväg). Värma dem med litet smör på låg värme under lock. Perfekta, mjälla, tillräckligt kokta för att maken skulle bli glad! (Jag sparade förstås några i kylen för att äta i knaprigt skick).
Vid ostbrickan insåg jag att jag saboterat min lätta nyårsmeny genom aperitifexcesserna, och att jag återigen skulle vara stoppmätt när det var dags för efterrätt.
Efterrätten var dessutom det jag var minst nöjd med. Tanken var god, för att inte säga perfekt: små tarteletter fyllda med kolakräm och täckta med mörk choklad. Till dessa skinnfria apelsinklyftor i all enkelhet.
Det konkreta utförandet lämnade dock åtskilligt att önska. Största missen var att vilja testa ett nytt, spännande kolakrämsrecept med kondenserad mjölk. Det blev kola på riktigt: riktigt seghård, amalgamlyftande, oskärbar kola. Dessutom var tarteletterna för stora och mäktiga, och chokladtäcket skulle ha varit hårdare. Pajdegen kunde också ha varit godare - jag vill att den ska tillföra något smakmässigt och inte bara fungera som skal.
Jag ska testa det här igen - innan nästa nyår! Som så många gånger tidigare konstaterade jag nämligen i efterhand att choklad är festligt, men alltför mäktigt som nyårsdessert. Ska jag lyckas nästa år, att fundera ut något kul och fruktbaserat? Jag satsar varje år, för att ständigt landa i chokladen igen...
Alltnog, eftersom vi inte var så många hann vi för en gångs skull äta färdigt innan det var dags att skjuta iväg nyårsfyrverkeriet. Sedan blev vi bjudna till grannarna på champagne. Våra trevliga grannar är inte särskilt matintresserade, men de har alltid fantastisk champagne. Således var Dom Perignon min första dryck 2007. Nu gäller det bara att fortsätta i den stilen, så är det nya året säkrat!
Jag önskar er alla ett mycket lyckligt 2007!
Vi var på bröllop i helgen. På ett franskt bröllop är naturligtvis maten viktig - men ofta är den inte så mycket att skriva hem om. De bästa intentioner kan komma på fall när cateringfirman ska servera mängder med människor samtidigt i en lokal som inte nödvändigtvis har något egentligt kök. Otaliga gånger har vi läst tjusiga menyer, fått fantastiskt väldekorerade tallrikar serverade, och blivit tämligen besvikna från första tuggan.
