Ilva undrade för några dagar sedan hur andra exilsvenskar hanterar jul och traditioner. Jag började skriva en kommentar på hennes blogg, men insåg att den skulle bli alldeles för lång. Det får bli ett inlägg här istället - så kort som möjligt. Det här skulle man kunna skriva en bok om. (Hm. Det var kanske ingen dum idé?).
När man gifter/flyttar ihop med någon från en annan kultur får man naturligtvis alltid försöka jämka ihop sina traditioner. Om man sedan bor i den andra personens land är det bara att inse att man hamnar i numerärt underläge. I mitt fall tror jag att det framför allt lett till att jag fått lov att fundera över vad som egentligen är viktigt för mig när det gäller julen.
Julförberedelser
Under mina första år i Frankrike bodde vi i Lyon, och jag var otroligt frustrerad varje decembermånad. Julförberedelserna bestod i en månads absolut kommersiell hysteri, innan alla utsjasade, stressade och gråtfärdiga bänkade sig till julmiddag klockan nio på kvällen den 24:e. Efter lunch den 25:e var julen slut. Jag kände mig alltid lurad på konfekten.
Det blev betydligt bättre när vi flyttade till Alsace. Här förbereder man julen rejält. Första advent ligger alla i startgroparna och smäller upp julpyntet så fort de bara kan. Det bakas julkakor (bredele på nordelsassiska) i varje hem. Ett mycket trevligt sätt att förbereda julen är att gå på julmarknad. Den i Strasbourg är jättelik och näst intill världsberömd. Vi flyr folkvimlet och åker till Colmar - minst lika fint, och mer hanterligt.
Julmaten
Mycket länge försökte jag kombinera franska och svenska mattraditioner i jultid.
Jag har testat svensk jullunch den 24:e, följt av fransk familjemiddag på kvällen. Inte helt enkelt och rofyllt när den 24:e i princip är en vanlig arbetsdag för de flesta.
Jag har också provat fransk julafton med svensk juldag. Vilket innebär att man ska förbereda ett komplett svenskt julbord samtidigt som man lagar en festlig fransk fyra-femrätters middag. Inte helt avslappnande.
Hur man än försöker kombinera så kvarstår dessutom att det inte är särskilt lyckat att försöka få i sig glögg, öl, snaps och champagne, vitt och rött vin samt kanhända en liten konjak under en och samma 24-timmarsperiod. Även om man håller sig till måttliga mängder kan matsmältningssystemet braka samman för mindre. Fråga mina svenska gäster som kom på annandagen och fick ta för sig själva i kylskåpet, medan jag låg blek och illamående på soffan.
Det var efter den pärsen som jag insåg att jag var tvungen att välja. Under senare år har vår julmat varit uteslutande - fransk. När jag verkligen rannsakade mitt samvete insåg jag att jag faktiskt hellre äter ostron med champagne än rödkål med julmust till.
Den svenska julmaten är fantastisk - i Sverige. Den får sin rätta dimension endast i sällskap med andra svenskar som jämför sina favoriter på julbordet, som kan samma julsånger som en själv och som blir allt rödbrusigare under eftermiddagen medan nivån i snapsglasen åker upp och ner (framför allt ner).
I Frankrike blir det inte alls samma sak. Och det som känns så roligt och trivsamt i Sverige, traditionen, blir en tvångströja. Varför i hela friden ska man äta samma saker varje jul? Det finns ju så mycket gott att prova.
Att bestämma den franska julmenyn är att ta ställning till en rad trevliga spörsmål. Traditionella kalla ostron eller varma, gratinerade? "Vanlig" ankleverterrin eller någon piffig variant med fikon? Kanske helt enkelt stekt, färsk anklever i skivor om man inte är så många? Och huvudrätten: kapun, poularde, vilt (vildsvin, hjort, rådjur, vildand, fasan...), gås, kalkon eller kanhända en liten hummer i all enkelhet? Ska vi ha granité eller trou normand innan osten, eller inget alls? Ostbrickan... Ska vi ha bûche till efterrätt, och i så fall vilken sort? Eller något annat? Och då har vi inte ens börjat fundera på vad ska dricka till...
Men, men. Man kan inte förneka sitt ursprung helt. En vecka innan jul blir det ett litet, svenskt julbord hemma hos oss. Kanske ett par skivor vanlig skinka från affären, men med svensk senap till. Knäckebröd. Någon sorts sill. Janssons frestelse (särskilt den, den är helt obligatorisk). Eventuellt hemgjord leverpastej av något slag. Glögg, öl, snaps och julmust åt barnen.
På en vecka ska väl magen kunna hämta sig.
Nu är jag mätt och trött. För trött för att skriva recept, men inte så trött att jag inte kan tala om vad jag ätit.
