"Kastruller, kärlek och kriser" - nej, det är inte min självbiografi det handlar om, även om det låter så.
Det är en bok av Jean-Claude Kaufmann, en fransk sociolog som specialiserat sig på att studera "banaliteter" i vardagslivet - som vid närmare påseende naturligtvis inte visar sig vara så banala som vi tror. Efter bl.a. städning, tvätthantering och bara bröst på stranden har han alltså nu studerat matlagning och måltider ur ett sociologiskt perspektiv.
Resonemanget rör sig till stor del runt "familjen". Den kan förstås se ut på många olika sätt.
Enligt Kaufmann spelar maten och måltiden en mycket stor roll när det gäller att "bygga upp familjen", alltså skapa de relationer som gör att man verkligen hör samman. De flesta av oss bär på ett slags ideal eller dröm om en enad familj som sätter sig runt matbordet, äter tillsammans och pratar (om trevliga saker, förstås).
Det idealet förverkligas inte alltid, naturligtvis. Man äter frukost på olika tider och lunch på jobbet/i skolan. Men i de flesta familjer försöker man att åtminstone någon gång i veckan, eller kanske t.o.m. varje kväll, äta tillsammans.
När jag läste det här kunde jag inte låta bli att tänka på mina väninnor som har tonårsbarn. Att vara tonårsförälder är förstås att ställas inför mängder av utmaningar varje dag, men att barnen inte har tid eller lust att äta med övriga familjen verkar vara något som upplevs som särskilt besvärligt.
Kaufmann resonerar också runt matbordet, och vad det betyder att man allt oftare äter någon annanstans än just där. Man vill komma ifrån det formella i att sitta uppsträckta på stolar runt bordet, känna sig mer avslappnad, kanske också framstå som okonventionell.
Jag hittade en rätt kul artikel i Libération om matbordets roll, där generaldirektören för l'Institut de promotion et d'études de l'ameublement ("Möbelfrämjandet", ungefär) konstaterade att en del personer (des quadras, alltså folk mellan 40 och 50) går så långt som till att "tortera sina föräldrar genom att tvinga dem att äta tapas inklämda mellan soffbordet och soffan".
Och visst, det är lätt att konstatera att mattidningar som Elle à table allt oftare har reportage där unga, vackra människor halvligger runt soffbordet och äter piffiga rätter. (Jag undrar om det inte är en fransk motsvarighet till svenskarnas bufféer.) En fråga som aldrig diskuteras är dock hur man undviker att spilla på sig i dylika sammanhang.
Jean-Claude Kaufmann intresserar sig också för le chef, som han valt att kalla den person som bär huvudansvaret för maten i hushållet. I Frankrike är det i 90% av fallen en kvinna som har denna roll. Han skriver rätt intressant om alla dilemman le chef måste brottas med: Vad ska man laga? (Man kan inte göra samma sak som igår.) Något nyttigt? (Och vad är nyttigt?) Något gott? Något snabbt, eftersom man inte har så mycket tid, eller något mer tidskrävande som gör övriga familjemedlemmar glada? Han är fascinerad över att människor överhuvudtaget klarar av att bestämma sig och komma igång med matlagningen.
Tja, vad ska du laga ikväll?
Om jag var bättre på franska (eller rättare - om jag kunde någon franska alls) skulle jag läsa boken. Måltidens funktion, utöver det näringsmässiga, intresserar mej väldigt mycket. (Det gick en distanskurs i kostsociologi i Umeå i höstas som verkade som påkommen för min skull, men jag hade inte möjlighet att gå den.) Och för att spåra ur lite grand så äter många av andra anledningar än hunger, t ex som tröst eller för att man helt enkelt är upptagen av något annat (teve) och "glömmer" att man äter samtidigt. Detta tror jag man till viss del kan undvika om man äter med andra. Personligen tror jag hårt på att samla familjen och äta tillsammans åtminstone en gång om dagen. Och jag vill att vi ska äta middag ihop även när sonen är tonåring! När jag växte upp åt var och en lite när det passade och det är inte något jag vill föra vidare.
Posted by: Viktoria Schiöler | 20 januari 2006 at 10:54 em
Jag beställer boken direkt. Verkar jätteinressant! Kerstin med två tonårskillar som inte alltid är lätta att samla till midag med föräldrarna.
Posted by: Kerstin | 21 januari 2006 at 01:28 em