« oktober 2006 | Main | december 2006 »
Om ni någon gång undrar vad jag gör när jag inte lagar mat eller skriver på den här bloggen finns en stor del av svaret här, på min alldeles egna sajt.
Titta gärna in - och upptäck att virkning är så mycket mer än dukar och överkast.
Jag kanske till och med kan få Lisa att ändra uppfattning om detta textilhantverk... (Se näst sista meningen i första stycket i hennes inlägg).
Idag fyller min man år - men eftersom han inte är hemma passade vi på att fira honom redan i söndags.
En del av firandet var en litet extra inställsam söndagslunch. Hela måltiden var mycket god, men förrätten var rent sensationell, om jag får säga det själv.
Här i Frankrike finns helt färdiga frysta kronärtsskocksbottnar att köpa. Det borde finnas i Sverige också, eller hur?
Marinerade kronärtsskockor med russin, varma havskräftor och chorizo
4 port
600 g kronärtsskocksbottnar
30 g russin
3-4 citroner
1/2 tsk torkad dragon
1 näve hackad bladpersilja
2 msk olivolja
salt & peppar
300 g råa havskräftsstjärtar (blir ca 200 g i skalat skick)
ca 40 g chorizo (spansk torkad korv) i tunna skivor
Koka kronärtsskocksbottnarna mjuka. Låt de rinna av och svalna.
Lägg russinen i litet ljummet vatten i ungefär 10 minuter, så de mjuknar.
Skala citronerna med kniv så att allt det vita skalet försvinner. Skär ut hinnfria klyftor, och dela klyftorna i 2-3 bitar.
Blanda citronbitar, russin, dragon, persilja, olivolja, salt o peppar. Skär kronärtskocksbottnarna i tunna klyftor och blanda dem med citronblandningen.
Låt gärna kronärtsskockorna marinera ett tag. När det är dags att äta, fördela dem på fyra förrättstallrikar. Om du tycker det blir litet för mycket att använda allt (det gjorde jag), spara resten i en burk och kylen och ät nästa dag.
Skala havskräftsstjärtarna.
Värm en teflonpanna. Lägg i chorizon och låt den få litet färg. Tillsätt havskräftorna och stek i några minuter, tills havskräftorna är genomstekta (tiden beror naturligtvis på hur stora de är).
Fördela chorizo och havskräftor ur pannan över kronärtsskockorna. Servera genast!
Frankrike må ha över 300 ostar, men hittills var bristen på färskost med pepparrotssmak skriande.
Detta problem har nu lösts av ostmärket Tartare, och med redigt pepparrotssting till på köpet.
Snart är det väl bara saltlakrits jag måste åka till Sverige för att äta.
Det här var söndagens efterrätt förra helgen - ananascarpaccio med granatäpple.
Så enkelt att det blir fånigt med en vanlig ingredienslista. Men så här gjorde jag i alla fall:
Skivade en Victoria-ananas (liten, extra söt och god ananas) med min kära mandolin.
Pillade ur kärnorna ur ett halvt granatäpple (tålmodiga kanske tar hela, men det gjorde inte jag). Jag hade tur - kärnorna var knallröda och jättegoda. Har någon några bra tips om hur man väljer granatäpplen, förresten?
Varvade ananas och granatäpplekärnor på fyra desserttallrikar. Hällde en tsk sockerlag på barnens och en tsk cedratlikör (kan ersättas med limoncello) på de vuxnas.
Inhämtade lovorden.
Ack ja, det är inte lätt alla gånger att vara enväldig domare.
Eva, från bloggen Nässelblom och choklad (bara namnet gör mig positivt inställd), inkom med ett försenat bidrag under tisdagen. Försenat, men definitivt förtjänstfullt. Dessutom förekom visst grupptryck i kommentarerna (se inlägget nedan) för att Eva skulle få vara med.
Jag är uppvuxen på 70-talet och tycker definitivt att alla ska få vara med. En snabb koll hos Pollhost visade dock att röstandet på Folkets Val var i full gång. Och av respekt för demokratiska principer bestämde jag således diktatoriskt att den inledda omröstningen skulle få fortsätta under gällande former. Vilket innebär att Eva inte får vara med den här gången.
Däremot uppmuntrar jag å det bestämdaste alla att utom tävlan kolla in Evas höstsallad med smörslungade bönor och morötter. Mums!
Själv hade jag ju också tänkt briljera med ett bidrag utom tävlan. Det blev inte riktigt så.
Idén var en varm ragu på höstgrönsaker, kryddade med honung, bräserade i vitt vin och allmänt uppiffade med litet kapris. Sötma från honungen, syra från vinet och sälta från kaprisen, tänkte jag. Och inhandlade därför morötter, palsternackor och kålrötter på torget i lördags.
Åtminstone på en punkt tänkte jag fel. Det var inte förrän grytan puttrat länge och väl på spisen och det var dags för provsmakning som jag plötsligt och brutalt mindes: jag gillar inte kålrötter. Inte alls. Jag skulle inte gå så långt som att säga att jag avskyr kålrötter, det tycker jag är litet ofint, men jag äter dem inte frivilligt. Hur kunde jag glömma det?
Eftersom smakerna fått tillfälle att "gifta sig" en god stund i den vindoftande, puttrande grytan smakade det nu kålrot om allt: morötterna, palsternackerna, spadet och naturligtvis kålrötterna själva. Dessutom luktade det kålrötter i hela köket.
Jag tänker aldrig mer laga kålrötter.
Däremot kan jag vid tillfälle tänka mig att på nytt värma kokta vita bönor i litet buljong och blanda ner urkärnade, skivade svarta oliver och rikligt med hackad bladpersilja. Det smakade rätt gott - absolut inte kålrot.
Ett litet, men verkligen naggande gott gäng har trotsat hösttröttheten för att delta i november månads omgång av Cyberkocken.
De fyra ingredienserna var:
vita bönor
oliver
honung
valfri höstgrönsak
Först på plan är veganvraket Sara, med sitt allra första bidrag till Cyberkocken. Välkommen Sara!
Sara har lagat en aptitretande rotfruktsgratäng med dijonmarinerade bönor och ugnsbakad lök.
Nästa bidrag kommer från folkölsdrottningen Margit som frestar oss svaga själar med en varm höstsallad med gremolata, getost och lammkorv. På köpet får man nya friska idéer och frågeställningar. Varför gifte jag mig inte med en tysk korvmakare?
Kinna är en klippa i cyberkockssammanhang, och förnekar sig inte heller denna gång med sitt bidrag: Barbaras vita bönsallad.
Är ni riktigt hungriga nu?
Då är det dags att rösta på den du tycker mest förtjänar utmärkelsen Folkets Val:
Glöm inte att rösta senast torsdag kväll!
Nej, nu är det dags för litet rejäl matlagning med intressanta råvaror på den här bloggen. Vad sägs om kalvnjure?
Vi åt kalvnjure med senapssås enligt nedanstående recept i söndags, och det blev stor succé. Nioåringen frågade nästa dag om det möjligen blivit några rester, men det blev tyvärr ingenting över. Vi får laga mer snart igen.
För den som får skrämselhicka vid blotta tanken på inälvsmat vill jag gärna påpeka att kalvnjure blir fast och fin i konsistensen vid tillagning, och har en mild och fin smak. Nioåringen beskrev den som "litegrann som lever, fast godare".
Kalvnjure med senapssås
2-3 portioner
2 kalvnjurar
olja
salt, peppar
3 msk konjak
60 g mjukt smör
1 dryg tsk fransk senap (dijonsenap)
1 tsk grovkornig fransk senap (moutarde à l'ancienne)
2 schalottenlökar
1,5 dl torr vit vermouth, gärna Noilly Prat
1,5 dl crème fraîche
Hacka schalottenlöken.
Blanda det mjuka smöret med senapssorterna.
Ansa njurarna: På "undersidan" (om det som syns på bilden ovan kallas "översidan") sitter en del fett på och i njuren. Snitta njuren på längden och ta bort det mesta av fettet med en liten kniv. Försök att behålla njuren hel - blir det litet fett kvar är det ingen katastrof.
Värm ugnen till 210 grader.
Bryn njurarna i en stekpanna. Salta och peppra. Lägg i en form och sätt in i ugnen i 15 minuter. Gör under tiden såsen.
Lägg schalottenlöken i en kastrull med vermouth, salt och peppar. Låt reducera tills det bara finns en bottenskyla kvar. Tillsätt crème fraîche. Låt puttra medan du tar hand om njurarna, som borde vara färdiga vid det här laget.
Ta ut formen ur ugnen. Om det flyter fett i den, kasta det. Ta vara på allt annat i botten och tillsätt det till såskastrullen. Skiva njurarna. De får gärna vara rosa i mitten, men inte råa. De skivade njurarna läggs upp på fat och kan sättas tillbaka i den avstängda ugnen för att hållas varma (tycker du att de inte är färdiga låter du naturligtvis ugnen vara på).
Sila upp såsbasen i en ny kastrull som du sätter på svag värme. Vispa ner senapssmöret.
Till njurarna och senapssåsen åt vi vanlig kokt potatis och haricots verts. Vi drack ett vin från côtes-du-rhône, men jag har glömt vilket (och min man är tyvärr inte hemma). Gott var det i alla fall!