Jag är en av mycket få personer i Frankrike som gått omkring hela dagen idag och småmyst över gårdagens resultat i fotbolls-EM.
När jag satte mig framför matchen igår kväll med virkningen i högsta hugg var jag först litet ensam. Femtonåringen tillbringar förstås praktiskt taget all vaken tid i hemmet i sitt rum, på femtonåringars vis. Tioåringen, som tidigare var en mycket entusiastisk fotbollsåskådare, slits numera mellan sin passion för dataspel och fotbollsintresset. Han satt vid datorn och fick nästan nackspärr av att försöka titta på TV:n samtidigt. Maken var, som vanligt, bortrest för jobbet.
Men jag fick både väntat och oväntat sällskap i sms-form. Min pappa brukar skicka högst oväntade sms om omedelbart förestående sportevenemang som vi inte har en aning om ens är på gång (typ fem-milen i skid-VM, sänds inte på någon lättillgänglig fransk TV-kanal). Han satt naturligtvis klistrad i TV-soffan hemma i Sverige, och skickade mer eller mindre förståeliga meddelanden i upphetsningen.
Maken kunde naturligtvis inte missa matchen - jag vet inte varifrån han skickade sina sms, men jag misstänker att de kom från en fullsatt restaurang med jätteskärm. Han var nämligen i Marseille, där fotboll älskas med glöd.
Och ett helt oväntat meddelande från en av mina virkningselever. Vi konstaterade glatt att vi således var minst två personer i Frankrike som virkade medan vi tittade på matchen (inte säkert att någon gjorde det i den fullsatta restaurangen med jätteskärm i Marseille). Så vi kunde utbyta glada tillrop (från mig) och beska matchanalyser (från henne) medan våra respektive virkade sjalar blev litet större.
Som sagt, få fransmän är idag stolta över sitt fotbollslandslag, och bävar inför matchen mot Spanien. Men min tioåring gick glatt till fotbollsträningen i svensk matchtröja.
När han kommer hem ska han få clafoutis.
Clafoutis har jag skrivit om tidigare - men aldrig vad jag minns om själva originalversionen, den med körsbär.
Det finns en ständigt pågående debatt om huruvida man ska kärna ur körsbären i en clafoutis eller ej. De som hävdar att kärnorna ska vara kvar påstår att det ger mer smak åt smeten.
Personligen tillhör jag som kanske framgår den andra skolan. Jag har aldrig känt någon speciell smak av kärnor i en clafoutis med hela körsbär. Däremot är det besvärligt att äta, och i min mening rent olämpligt om man t ex har barn runt bordet. Jag misstänker att anhängarna av motståndarlägret tycker att det är jobbigt/tråkigt/långrandigt att kärna ur körsbär, och gärna lämnar över det jobbet till andra. Eller så vill de inte få missfärgade fingertoppar, vad vet jag.
Ni gör naturligtvis som ni vill, men en sak är bergsäker: det ska vara kirsch i smeten. Kan möjligen ersättas med något annat fruktbrännvin, kanske eventuellt konjak, men det är slatten sprit (och många körsbär, förstås) som lyfter clafoutin från en litet stabbig söt ugnspannkaka till något man vill äta om och om igen.
Körsbärsclafoutis
ca 6 hg körsbär
40 g smör
4 ägg
2 dl mjölk
100 g mjöl
60 g strösocker (+ litet till)
1 msk vaniljsocker
1 msk kirsch
Kärna ur körsbären (!) och lägg dem i en lagom stor form. Smält smöret.
Blanda mjöl, socker och vaniljsocker i en skål. Tillsätt ägg, mjölk, smör och kirsch. Häll över körsbären i formen.
Grädda i 10 min i 210 graders värme. Sänk värmen till 180 grader, och grädda 20 min till. Strö litet strösocker över clafoutin direkt när den kommer ur ugnen. Låt svalna, och ät när den är litet ljummen eller rumstempererad.
Vilken härlig och kul blogg du har! Hamnade på den av en slump, och du är härmed tillagd i min favoritlista! Har lite extra förkärlek för Frankrike och franska (även om jag är urusel på att tala språket) efter en uppväxt i f d Belgiska Congo och skolgång i f d Franska Congo.
Och visst var det kul att Sverige vann! En trevlig midsommar och en skön fortsatt sommar önskas du och de dina!
Posted by: Kjersti | 21 juni 2012 at 10:45 fm