Sedan i september har jag inte kunnat handla på torget som vanligt på fredagsmorgnarna. Det funkar helt enkelt inte med tolvåringens och mitt eget tidsschema i år.
Jag är inte grönsakslös - det finns en tämligen uthärdlig lösning i form av en ekologisk torghandel på eftermiddagen i en av grannbyarna - men när jag fick tillfälle nu strax innan skolan drog igång igen var jag verkligen lycklig över att få återvända till mitt vanliga torg.
Samma tjejer med samma fina lokalproducerade frukter och grönsaker stod där, och jag föll hals över huvud för spenaten.
Ingen flimsig babyspenat där inte - den passar bra i sallad, men jag tycker att den inte är mycket att ha i matlagningen. Den försvinner nästan helt när man försöker laga till den.
Inte heller den grova, närmast förväxna spenat jag hittar i mataffären. Jag misstänker att man försöker få den så stor och grov som möjligt för att få betalt för maximal vikt. Jag rensar förstås sedan bort en hel del av den vikten i form av grova stjälkar och fula blad.
Utan en precis lagom matlagningsspenat med fräscha blad.
Hur lagom och fräsch den än är tycker jag att spenat kan bli litet för intensiv i smaken om den får klara sig på egen hand. I kylskåpet låg en halv butternutpumpa, som visade sig bli en utmärkt smakkamrat.
Gratäng på butternutpumpa och spenat
ungefär lika vikt av pumpakött och spenatblad (jag hade ca ett halvt kilo av vart)
Skala pumpan, ta bort ev kärnor (beror på vilken bit av pumpan man har) och skär i tärningar. Laga till dessa tärningar på önskat sätt (jag ångkokade mina).
Skölj och ansa spenaten, låt den smälta i en kastrull eller panna i det vatten som finns kvar på bladen. Salta.
Lägg spenat och pumpatärningar i en gratängform, och ha på något såsigt. Gillar man bechamelsås är det bra - jag är ingen bechamelvän, utan klickade på världens godaste crème fraîche i stället, smaksatt med salt och peppar. Riven ost ovanpå, och skjuts in i ugnen.
Comments