I mitt franska kök

Julie & Julia

Jag håller på och läser Julie & Julia - my year of cooking dangerously av Julie Powell. Den här boken har ett par år på nacken, och om du mot förmodan inte har läst den än tycker jag att du ska göra det. Inte så att det här är någon tungviktig gastronomisk litteratur - det handlar mer om chicklit med kulinariskt tema - men boken är kul.

Boken är född ur en matblogg, och bara det är väl skäl nog att läsa den när man bloggar själv. Julie Powell höll på att dö av tristess och trettioårsångest när hon bestämde sig för att laga alla recept ur Julia Childs amerikanska kokboksmonument Mastering the Art of French Cooking på ett år. Hon dokumenterade sitt liv, sitt sökande efter märgben på Manhattan, sin matlagning och sina mycket sena middagar på sin blogg, som sedan blev till boken.

Själv är jag totalt fascinerad av människor som kastar sig in i projekt som kräver daglig disciplin och årslång uppföljning, och som faktiskt genomför dem. Mitt personliga mått av regelbunden självdisciplin verkar inte kunna gå utöver tandborstning och astmamedicin två gånger om dagen (och det händer att jag glömmer medicinen).

Men den här boken har i alla fall givit mig en ny favoritfantasi: Om jag skulle göra som Julie Powell, dvs laga mig igenom en hel kokbok under ett år, vilken bok skulle jag välja då?

Först tänkte jag på Nya Annas mat, av Anna Bergenström. Det är alldeles för fuskigt, för jag har nog redan lagat nästan hälften av recepten i den. Det känns inte som en tillräcklig utmaning. Bonniers kokbok, kanske? (Hoppsan, samma förlag.) Nja, den saknar ju helt det där personliga tilltalet. Utan att någonsin ha läst eller sett Julia Child förstår jag genom Julie Powells bok att Julia var en auktoritativ kvinna vars personlighet lös fram genom receptinstruktionerna. Åter till kokbokshyllan (eller hyllorNA för att vara exakt.)

Just nu lutar jag åt att Barbara Kafka är den kokboksförfattare som bäst passar i mitt tankeexperiment. Kafka går på botten med varje ämne hon skriver om, hon vet vad hon tycker och talar gärna om det - och dessutom är hon personlig och kul. Bland de böcker hon skrivit som är i min ägo skulle Vegetable Love kunna passa bra. Det är en mycket imposant och omfattande bok (750 recept, går det på ett år?), och efter att lagat och läst mig igenom den kommer jag kunna ALLT om grönsaker.

Eftersom det här bara är fantasier behöver jag inte fundera över var jag skulle kunna hitta mystiska sydamerikanska rotgrönsaker här ute på vischan, och inte heller hur jag skulle hantera auberginekapitlet (jag är fånigt nog allergisk mot auberginer). Jag kan bara drömma om hur det skulle kunna vara...

Och du? Vilken kokbok skulle du välja om du skulle laga alla recept ur den under ett år?

Tender at the Bone av Ruth Reichl

Det finns böcker som underhåller för stunden. Och så finns det böcker man nästan sörjer när de är slut.

Efter Lisas rekommendationer (som jag bokmärkt för vidare läsäventyr) beställde jag Tender at the Bone av Ruth Reichl. Osentimentalt och rörande, välskrivet utan åthävor - Ruth Reichl beskriver sin barndom och ungdom, genomsyrade av hennes passion för mat.

Tyvärr läste jag ut den för en stund sedan.

Lyckligtvis finns det en fortsättning. Medan jag väntar på den ska jag testa recepten i Tender at the Bone.

Och kanske läsa om den.

Extrêmes - Ytterligheter

Storleken spelar ingen roll, sägs det ju, och man får väl anta att detta även gäller kokböcker.

Jag ber att få presentera (och erkänna) två nyförvärv till kokbokshyllan: Tentations av Philippe Conticini och Cookies, muffins & Co av Pascale Weeks.

Tentations är 41 centimeter hög, medan motsvarande mått på Cookies... är tolv centimeter.

Båda är utmärkta böcker. Tentations är hisnande (med recept som faktiskt fungerar, otroligt!), Cookies... är en toppreferens för alla möjliga brittiska och amerikanska bakverk.

Men jag tycker nog att storleken kan spela en viss roll ändå. Jag vet inte hur den bokhylla skulle se ut där man enkelt kan ställa in en jättebok som Tentations. Och Cookies... är så liten att jag är rädd att tappa bort den - vilket vore en total katastrof, eftersom jag ännu inte haft tid att testa Pascales recept på Black Bottom Cupcakes.

Två systrars söta

Nu är även jag lycklig ägare till boken "Två systrars söta", tack vare en av mina snälla (och generösa) fastrar.

Jag önskade mig den efter att ha läst flera frestande recept ur boken på olika bloggar. Jag hade höga förväntningar - och blev ändå positivt överraskad.

Jag hade inte väntat mig att det var en så omfattande bok - här finns ju nästan allt i söt-och-smask-väg, från småkakor till glass, och allt verkar så spännande.

Och sedan hade jag faktiskt inte väntat mig att bli frestad av så många recept. Jag tror inte att det finns en enda grej i den här boken som jag inte vill göra. Vid första anblicken var jag litet tveksam till bärcouscousen, men det har gått över.

Ursäkta, jag ska gå och baka nu.

Casseroles, amour et crises

"Kastruller, kärlek och kriser" - nej, det är inte min självbiografi det handlar om, även om det låter så.

Det är en bok av Jean-Claude Kaufmann, en fransk sociolog som specialiserat sig på att studera "banaliteter" i vardagslivet - som vid närmare påseende naturligtvis inte visar sig vara så banala som vi tror. Efter bl.a. städning, tvätthantering och bara bröst på stranden har han alltså nu studerat matlagning och måltider ur ett sociologiskt perspektiv.

Resonemanget rör sig till stor del runt "familjen". Den kan förstås se ut på många olika sätt.

Enligt Kaufmann spelar maten och måltiden en mycket stor roll när det gäller att "bygga upp familjen", alltså skapa de relationer som gör att man verkligen hör samman. De flesta av oss bär på ett slags ideal eller dröm om en enad familj som sätter sig runt matbordet, äter tillsammans och pratar (om trevliga saker, förstås).

Det idealet förverkligas inte alltid, naturligtvis. Man äter frukost på olika tider och lunch på jobbet/i skolan. Men i de flesta familjer försöker man att åtminstone någon gång i veckan, eller kanske t.o.m. varje kväll, äta tillsammans.

När jag läste det här kunde jag inte låta bli att tänka på mina väninnor som har tonårsbarn. Att vara tonårsförälder är förstås att ställas inför mängder av utmaningar varje dag, men att barnen inte har tid eller lust att äta med övriga familjen verkar vara något som upplevs som särskilt besvärligt.

Kaufmann resonerar också runt matbordet, och vad det betyder att man allt oftare äter någon annanstans än just där. Man vill komma ifrån det formella i att sitta uppsträckta på stolar runt bordet, känna sig mer avslappnad, kanske också framstå som okonventionell.

Jag hittade en rätt kul artikel i Libération om matbordets roll, där generaldirektören för l'Institut de promotion et d'études de l'ameublement ("Möbelfrämjandet", ungefär) konstaterade att en del personer (des quadras, alltså folk mellan 40 och 50) går så långt som till att "tortera sina föräldrar genom att tvinga dem att äta tapas inklämda mellan soffbordet och soffan".

Och visst, det är lätt att konstatera att mattidningar som Elle à table allt oftare har reportage där unga, vackra människor halvligger runt soffbordet och äter piffiga rätter. (Jag undrar om det inte är en fransk motsvarighet till svenskarnas bufféer.) En fråga som aldrig diskuteras är dock hur man undviker att spilla på sig i dylika sammanhang.

Jean-Claude Kaufmann intresserar sig också för le chef, som han valt att kalla den person som bär huvudansvaret för maten i hushållet. I Frankrike är det i 90% av fallen en kvinna som har denna roll. Han skriver rätt intressant om alla dilemman le chef måste brottas med: Vad ska man laga? (Man kan inte göra samma sak som igår.) Något nyttigt? (Och vad är nyttigt?) Något gott? Något snabbt, eftersom man inte har så mycket tid, eller något mer tidskrävande som gör övriga familjemedlemmar glada? Han är fascinerad över att människor överhuvudtaget klarar av att bestämma sig och komma igång med matlagningen.

Tja, vad ska du laga ikväll?